mer vår

Spring as metaphor in art and literature

Jeg har de siste dagene arbeidet med en sak som har gjort meg interessert i våren som allegorisk tema i kunst og litteratur. Her ser du først Karin Boye, som bruker våren som metafor i sitt svært natursymbolske dikt "Ja visst gjør det ondt", fra 1935, og deretter er vi tilbake i Botticellis renessanseverden med en detalj av Flora fra "Primavera". Mine spørsmål til tematikken handler om hva som skjer når vi slutter å se den unge kvinnen som et vakkert symbol på fruktbarhet, skjønnhet og endring, og i stedet lar den unge kvinnen være den som ser, altså lar henne innta rollen som et handlende subjekt.

Ja visst gör det ont

Karin Boye

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.